fullfartframat.blogg.se

Jag är inte bra på att blogga längre, det är bara att inse. Jag glömmer helt enkelt bort att gå in och skriva några rader då och då.. Hoppas att ni läser ändå.

 

Jag är tillbaka i staden i norr. Än en gång slås jag av vilka otroligt fina vänner jag här uppe. Jag tror att ensamheten skulle äta upp mig om det inte vore för dem. De slår mig med häpnad varje gång, TACK! <3

 

I helgen var det fest och det var till en början riktigt roligt men sen slog den där känslan till.. Ni vet när ett rum är fullt med hundra människor men så känner man sig ändå ensam. En ovanlig känsla som jag vet att jag inte behöver känna men så ändå kom den över mig. 

 

Jag tycker inte om att vara ensam. Egentligen har jag varit ensam en längre men ändå haft den där tryggheten ett telefonsamtal bort. Men jag tror att jag behöver vara ensam och bara vara med mig själv. Dessutom känns livet på tok för rörigt. I juni flyttar jag igen och är inte heller säker på hur länge jag stannar kvar där.. När livet är så pass rörigt kanske det är lika bra att vara själv?

 

Jag tänker mycket på mormor som verkligen är ensam. Tänk att de levde nästan 50 år ihop och sen en dag försvann han... Efter ett sånt långt och underbart liv ihop. Tanken är hjärtekrossande. Önskar att det inte vore 65 mil mellan oss, mormor. Du finns ALLTID i mina tankar och du ska veta att jag beundrar din styrka.