Springa fort fort
Igår ställde jag upp i ett lopp, Lidingöloppet on tour, som är ett seedingslopp inför Lidingöloppet i höst. Jag bestämde mig för att ställa upp tidigare i veckan och jag kände att jag gick dit utan varken förväntningar eller press. Det var varmt igår och jag har sprungit förhållandevis lite denna vår (men tränat mycket skidåkning och cykling) så jag hade inga förväntningar på mig själv. Som alltid när jag sätter på mig en nummerlapp så stiger pulsen och jag blir så där otroligt taggad även fast vi bara vara ca 100 stycken på startlinjen. Startskottet gick och jag sprang på bra. Banan var i Gammliaskogen, dvs ett elljusspår med några tuffa backar, och var 1 mil. Jag vet inte var energin kom ifrån men benen hade sånt jäkla go. Jag kände mig först trött och stum vid 8 km. Jag sprang i mål på 48 minuter och känner mig än nöjd med det- jag är överlycklig! GRYM KÄNSLA!

Jag och min vapendragare som jag slog med en minut, mycket viktigt!
Helt plötsligt blev löpningen sjukt kul igen! Nu vill jag bara ut och springa igen och jaga tider! Tjohooooo!